Jag vandrar längs götgatan. I rännstenarna forsar kräk och lös avföring. Plötsligt viker sig en skröpplig dam i 83års åldern halvt om halvt och lägger en saftig pizzajävel. Det stänker till och jag får några droppar kräksås i ansiktet och en majs hon inte tuggat innan hon svalde. Hon har alltså precis kört en pizzashåvv som om jag inte stod precis framför hennes ruttna djävulsansikte, som om jag inte existerade. Och vi ynglingar skall hava respekt?

 

Idag mår jag skit. Jag hostar, kräks och bajsar löst som vore jag en pantertant på 80-talet. Jag är Satan i mig mållös. Jag kan inte få ur mig ett ord utan att kräkas. Jag kräks lite av att skriva det här också. Jag kräks av tänken på kräk och av stanken av det jag kräkts i mitt rum under dagen. Tanten kräktes och nu kräks jag. Livets cirkel är slutet och nu kräks snart den som läser detta för du är också en del av detta slutna kräklivscykel.